Lägg ner skiten

Jag har länge varit skeptisk till privatisering av skola och vård, men om den offentliga inte funkar, då spricker mina teorier om lika för alla. Ofta, ofta klagar man på Arbetsförmedlingen.

- De gööör iiingenting… det är så känslan är bland arbetssökande och den känslan förmedlas alltför ofta av alltför många. Vad inte många vet är att en arbetsförmedlare kan ha flera hundra personer att ”bevaka” med massor av administrativa uppgifter och beslut, de ska även ha viss kontakt med de arbetssökande och uppdatera handlingsplaner. MEN det är där det brister, för hur ska de hinna? Jag säger inte att alla har fullt upp, men många har det. Så vad gör man då?

I dagsläget har man lejt ut jobbcoachning, starta eget och annat till privata företag allt från enmans företag till stora bemannings- och rekryteringsföretag. Det som kan vara bra är att dessa företag får en slags belöning att se fram emot, en bonus summa OM de får ut en arbetssökande i arbetslivet. De får först en startavgift och sen en extra summa om/när personen fått arbete.

Är det bra? Ja på ett sätt för de som arbetar på Arbetsförmedlingen får aldrig något extra för att de får ut någon i arbetslivet, det får förresten inte den anställde på privatföretaget heller. MEN det finns på gott och ont en tydligare länk mellan företages inkomster och utgifter, än det finns inom mellan staten och de anställda. De privata företag som är seriösa har ett mål, de vill göra sitt bästa, stötta och ge råd och de har konkreta tips om arbetsmarknaden och det leder till en vinst situation för både företaget och den arbetslösa när det leder till arbete.

De seriösa företagen är själva ute på marknaden och rekryterar/arbetar med bemanning och kan ge tips på hur och vad man ska skriva i sina ansökningar och vilka andra ”vägar” man kan gå för att få jobb. Många gör ett suveränt arbete, men det syns inte i media.

Hur nu statistiken ser ut i att få ut folk i arbete, det kan jag lova är väldigt olika från företag till företag. Baksidan är tyvärr den att alla privata företag inte är seriösa, de nöjer sig med startsumman, kastar in och ut arbetssökande utan att de dem kvalité och håvar in pengar, ju fler de betar av på kort tid desto mer i deras kassa. De struntar i reglerna från Arbetsförmedlingen om HUR jobbcoachning och stöttande i starta eget ska se ut, de bryter mot uppsatta regler men verkar inte få något straff?

Å andra sidan så undrar man VARFÖR inte Arbetsförmedlingen gör sådant här själva, vilket är mest lönsamt? För i den här ”djungeln” av coachning finns ju de oseriösa aktörerna, de som hamnar i media. Varför rensar man inte upp, varför tar samhället inte sitt ansvar över miljonerna som rullar ut? Sparka de oseriösa och behåll de som har kvalité och samarbeta med dem, det är egentligen ganska enkelt – gör en utvärdering från de som söker arbete, följ upp.

 

För antingen så lägger vi ner Arbetsförmedlingen eller så samarbetar vi och får kvalité eller så gör vi en helt annan variant?

En homo-tönt med liten snopp

Jag är för jämlikhet mellan könen, men jag tycker det är för jävla sorgligt när kvinnor börjar bete sig som jävligt dåliga kopior av jävligt dåliga män. Att kvinnor blir utsatta för allt från tafsande till värre saker när de rör sig i krogsvängen är något man pratar om. Men att även män utsätts för tafsande det pratas det inte så mycket om.

Det är inte bara en gång som man på krogen och ser kvinnor som gärna tafsar män i rumpan och på pitten. OCH när det händer så ska helst mannen inte reagera, för en man SKA ju vara översexuell och gilla alla former av sexuella inviter, så ser myten om mannen ut. Så vad händer då om en man INTE vill bli klämd i rumpan  eller på pitten av en kvinnohand, jo då är han antingen:

A, bög

B, fjollig

C, har liten snopp

Så nu vet ni det kvinnor gör en tafskontroll de som *GILLAR tafsandet har alltså stora paket där fram och är inte fjolliga och är inte bögar. Enkelt va, så har vi ännu ett fucking fack att stoppa in folk i. För det vet ni väl redan att alla kvinnor i kort kjol vill bli påsatta… eller?

Allvarligt talat, det är sorgligt när kvinnor tar efter dåliga ”manliga” beteenden.

Jag bajsar aldrig!

Att det är fult med könshår, att unga människor rakar sig lite här och där och till och med  bleker anus, det har de till och med visat på TV som om det vore normalt. Det är en helt ny värld som tonåringar ställs inför vad gäller kraven på deras kroppar, men vad jag vet så är de skapta som förr och ändå så verkar anus bara ha en fuktion... nämligen den sexuella... ja för bajsar det gör inte vissa.

Problemet är att främst tjejer "aldrig" bajsar, eller visst så klart att de gör det men inte hos pojkvännen eller när de är i skolan, nä då håller de sig. Varför, för att det är snuskig att bajsa? Jag bara undrar? Det är ju inte så att de ska bajsa med öppen dörr och jag tror inte att någon förväntar sig rosendoft efter ett toabesök. Vilken snevriden bild av våra kroppar, det har till och med gått så långt att en skola i Sverige vill ”hjälpa till” och har fixat musik vid toaletterna för att (främst tjejerna) ska kunna våga skita. Är det normalt att göra så, att med musiken vid toaletterna indirekt säga:

Ja vi håller med det är fult att bajsa, fult att gå på toa över huvud taget om man inte bara ska sminka sig, fixa håret och parfymera den hårfria felfria kroppen.

Jag fattar inte varför skolan angriper problemet på det sättet, de borde hellre ta upp en jäkla-lång-diskussion om HUR vi ser på våra kroppar idag och ifrågasätta vilka förväntningar man har från omvärlden. I sexualkunskapen verkar det som vi även behöver införa normal-kropps-kunskap.

Så till rektorn på skolan, skit på dig!

Trött på att hjälpa offer

Jag arbetar med personer i behov av stöd, de  är beviljade att komma till mig och få hjälp. Jag gillar verkligen människor, är förundrad över den mångfalld vi människor har. Våra bakgrunder och hur vi tar oss an livet och hur vi KAN ta oss an livet är helt olika. Jag ska stötta och vägleda och det gör jag gärna och bra, men ibland är det med en underbyggd irretation, jag erkänner.

 

Vissa människor tycker så förbannat synd om sig själva, de har hamnat i "vi och dom" mentaliteten istället för att ta tag i vad de kan göra för att ändra sin situation. De skyller på samhället och på allt som de inte känner igen eller vågar lära känna, det är helt enkelt alla andras fel. De lever med tycka-synd-om-capen hängande över sina axlar dygnet runt. Där hänger den och flaxar och vägrar byta riktning, för det är ju så i deras värld att de redan "vet" att det är samhällets/de andras fel.

Ibland vill jag bara ruska om dem, speciellt när det kommer kommentarer om vissa folkslag/grupper eller när de påstår sig veta saker som de egentligen inte har en aning om. Jag erkänner jag HATAR antaganden om andra. Men som professionell måste jag ta andra vägar, jag får inte skrika MEN VA FAN SKÄRP TILL DIG… DU ÄGER DITT LIV, DINA TANKAR OCH DIN FÖRÄNDRING, JAG ÄR BARA ETT HJÄLPMEDEL FATTAR DU INTE DET?

Uppfostrings regler för moderna själar

En strid ström av nya böcker ges ut om hur och varför man ska uppfostra sina barn på ett visst sätt. Hör föräldrar prata om en ny bok som heter "FEM GÅNGER MER KÄRLEK"

Beskrivning (från Adlibris bokhandel):
Fem gånger mer kärlek, eller med andra ord: att ge sina bara fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet som tjat, tillsägelser och gränssättning är ett förhållningssätt som ger stor utdelning! Den här boken visar hur man som förälder gör detta. Det är en handfast och konkret guide med väl förankrad forskning i ryggen och ett pedagogiskt upplägg med både exempel och övningar.
Principerna kommer från KBT, och bygger på tilllämpad forskning om föräldraskap. Bokens kapitel utgår från olika teman på vanliga problem som de flesta föräldrar upplevt. Därefter följer övningar som steg för steg ger dig som förälder en ny färdighet och insikt.

Jag har inte läst boken och jag kommer inte att göra det heller, jag är bara rädd för att den ger mig ångest och ännu mera föräldrar-dåligt-samvete... det har jag redan så att det räcker. Det är redan kört, jag har inte några plutte små barn längre, det är redan kört jag hade inte boken från början jag kan inte ändra eller vrida klockan tillbaka. Men va fan... jag har tillämpat en annan metod som är väldigt väl beprövad nämligen... tada... det sunda bondförnuftet, det har hittills funkat bra om jag får säga det själv. Visst kan jag erkänna har jag ballat ur fullkomligt och både kastat saker, skrikit och tag tag i mina barn för hårt, kallat dem jäkla ungar osv...

Jag skäms för det men jag tänker inte tillämpa KBT övningar här hemma, för jag förstår inte varför vi föräldrar inte litar till vår egen förmåga. NÄ vi ska alltså agå kurser för att bli föräldrar något som folk blivit i alla århundraden. Jag sägar inte att man ibland behöver hjälp med en specifik sak, absolut och då ska man söka hjälp. Jag har gjort det och det är inget jag skäms över, tvärt om jag brukar berätta det för andra föräldrar som brukar reagera med lättnad att jag anförtro dem. Ensam förälder är inte alltid stark, så är det vi behöver förståelse och goda råd från annat håll ibland.

Jag är absolut INTE fullkomlig det är ingen, men jag inser att jag duger för jag har fina ungar och jag hoppas att de kommer att uppskatta hela deras barndom även om det studvis varit en berg och dahlbana, ja för så ser livet ut. Så vad menar jag med det sunda bondförnuftet - att lita på sig själv på känslan och att också inse att man inte är perfekt, när jag kastat saker ja då har jag ballat ur totalt och då erkänner jag det.

Det viktigaste är för mig att kunna tala om för mina barn att nu var jag urflippad, be om deras förlåtelse för att jag blev så jäkla förbannad och skrek. Min teori är ínte vetenskapligt bevisad men den bygger på många års föräldrarskap till en hög av olika slags barn. Nämligen - mina barn vet att jag är juste, snäll, kärleksfull och att jag bryr mig väldigt mycket om dem. När jag ballar ur, vet de att det är tillfälligt, en liten del av hela det livet vi har gemensamt, de dagar som är mindre bra är färre än de bra dagar vi delar.

Så länge de vet att jag är en bra förälder i de flesta fall, som de kan lita på så tror jag också att de förstår att man ibland inte orkar vara superpedagogen. De ballar ju själva ur ibland och då kan jag faktist låta dem göra det, det är helt okej att tappa humöret så länge det inte sker hela tiden. Klart som fan att vi tröttnar på varandra ibland det är inte så konstigt, vi har inte valt varandra men vi älskar varnadra ändå så mycket att det är helt galet.

De finaste som finns är barnen och de som står mig närmast kan också göra mig tokig, älskade ungar jag tror att ni faktiskt förstår, ibland undervärderar vi småfolket. Så länge jag ber om förlåtesle och har en öppen dialog och FÖRKLARAR så funkar det, det är min teori och bara tiden kan säga om jag har rätt eller fel. Det är en jäkla skilland på att ha en förälder som HELA TIDEN ballar ur, som har ett destruktivt förhållande till livet, en sådan förälder kan INGEN lita på.

Men en normal förälder kan barnen lita på, en förälder som GER massor av kärlek och ibland ballar ur... för så ser livet ut.

Flytta från lingontuvan

Nya undersökningar visar att de som är längst ifrån arbetsmarknaden inte är de som bor i Rosengård eller andra invandrartäta områden. De som har svårast att fått jobb idag är de som bor mindre samhällen där det knappt bor en ändå invandrare det är också fler killar/män än tjejer/kvinnor. Fler tjejer/kvinnor studerar, flyttar och ser sig om i världen.

Med den facit i hand ser jag plötsligt hur vita manliga slynglar fastnar i bittra kvarter. I små samhällen där helg-fyllan är det man ser fram emot och en tur runt korvmojjen. Ja nu kom mina fördomar fram och iakttagelser.

Det kanske är dags för dessa killar/män att vidgar sina vyer... för det är lätt att bitterheten odlas i samma takt som arbetslösheten och med dem fördomarna och instängdheten. vi och dom mentaliteten gror ide små svenne-samhällena...
Samma sorts personer skyller inte bara på "de andra" utan även på Arbetsförmedlingen och samhället i stort... men vad gör de för att ändra och förändras själva?... Inte ett skit för förändringen skrämmer samma skit ur dem.

Jag har flera exempel där man förväntar sig att få utan att ge eller äns försöka... det är för mig märkligt. Nä lyft blicken från fyllan på lingontuvan och fundera vad du kan göra åt din situation.

Räddad av bussen

Tystnad så ett pip ett sms från en ficka. Vi är många som väntar på bussen som vanligt efter en arbetsdag. Vi känner igen varandra samma "gäng" samma tid... samma väntan... på samma buss...det är tyst. Vi kollar våra mobiler men inte på varandra. Vi står där en kvart av våra liv men ingen umgås idag heller.

Då får jag ett sånt där inre infall... jag brukar få sådana när jag bara vill skrika rakt ut eller åtminstonde prata m någon... bara bryta mönstret... men så hinner jag tänka att jag förmodligen inte kommer med bussen då utan snarare psyk-taxi till annan destination.

Det är tur att bussen kommer den räddar mig, jag kryper in i värmen i bussen sätter mig och det är tyst... ett pip från någons ficka igen... annars tyst... Jag åker hem utan att höja rösten eller ta kontakt... Jag sitter tyst i värmen i bussen...

Jag vill ta kontakt och delge av min dag. Tänk om jag bara hade gjort det så där rakt ut:
- MIN DAG HAR VARIT HELT OKEJ... HUR VAR DIN?

Undrar vilka svar jag hade fått?