Lägg ner skiten

Jag har länge varit skeptisk till privatisering av skola och vård, men om den offentliga inte funkar, då spricker mina teorier om lika för alla. Ofta, ofta klagar man på Arbetsförmedlingen.

- De gööör iiingenting… det är så känslan är bland arbetssökande och den känslan förmedlas alltför ofta av alltför många. Vad inte många vet är att en arbetsförmedlare kan ha flera hundra personer att ”bevaka” med massor av administrativa uppgifter och beslut, de ska även ha viss kontakt med de arbetssökande och uppdatera handlingsplaner. MEN det är där det brister, för hur ska de hinna? Jag säger inte att alla har fullt upp, men många har det. Så vad gör man då?

I dagsläget har man lejt ut jobbcoachning, starta eget och annat till privata företag allt från enmans företag till stora bemannings- och rekryteringsföretag. Det som kan vara bra är att dessa företag får en slags belöning att se fram emot, en bonus summa OM de får ut en arbetssökande i arbetslivet. De får först en startavgift och sen en extra summa om/när personen fått arbete.

Är det bra? Ja på ett sätt för de som arbetar på Arbetsförmedlingen får aldrig något extra för att de får ut någon i arbetslivet, det får förresten inte den anställde på privatföretaget heller. MEN det finns på gott och ont en tydligare länk mellan företages inkomster och utgifter, än det finns inom mellan staten och de anställda. De privata företag som är seriösa har ett mål, de vill göra sitt bästa, stötta och ge råd och de har konkreta tips om arbetsmarknaden och det leder till en vinst situation för både företaget och den arbetslösa när det leder till arbete.

De seriösa företagen är själva ute på marknaden och rekryterar/arbetar med bemanning och kan ge tips på hur och vad man ska skriva i sina ansökningar och vilka andra ”vägar” man kan gå för att få jobb. Många gör ett suveränt arbete, men det syns inte i media.

Hur nu statistiken ser ut i att få ut folk i arbete, det kan jag lova är väldigt olika från företag till företag. Baksidan är tyvärr den att alla privata företag inte är seriösa, de nöjer sig med startsumman, kastar in och ut arbetssökande utan att de dem kvalité och håvar in pengar, ju fler de betar av på kort tid desto mer i deras kassa. De struntar i reglerna från Arbetsförmedlingen om HUR jobbcoachning och stöttande i starta eget ska se ut, de bryter mot uppsatta regler men verkar inte få något straff?

Å andra sidan så undrar man VARFÖR inte Arbetsförmedlingen gör sådant här själva, vilket är mest lönsamt? För i den här ”djungeln” av coachning finns ju de oseriösa aktörerna, de som hamnar i media. Varför rensar man inte upp, varför tar samhället inte sitt ansvar över miljonerna som rullar ut? Sparka de oseriösa och behåll de som har kvalité och samarbeta med dem, det är egentligen ganska enkelt – gör en utvärdering från de som söker arbete, följ upp.

 

För antingen så lägger vi ner Arbetsförmedlingen eller så samarbetar vi och får kvalité eller så gör vi en helt annan variant?

En homo-tönt med liten snopp

Jag är för jämlikhet mellan könen, men jag tycker det är för jävla sorgligt när kvinnor börjar bete sig som jävligt dåliga kopior av jävligt dåliga män. Att kvinnor blir utsatta för allt från tafsande till värre saker när de rör sig i krogsvängen är något man pratar om. Men att även män utsätts för tafsande det pratas det inte så mycket om.

Det är inte bara en gång som man på krogen och ser kvinnor som gärna tafsar män i rumpan och på pitten. OCH när det händer så ska helst mannen inte reagera, för en man SKA ju vara översexuell och gilla alla former av sexuella inviter, så ser myten om mannen ut. Så vad händer då om en man INTE vill bli klämd i rumpan  eller på pitten av en kvinnohand, jo då är han antingen:

A, bög

B, fjollig

C, har liten snopp

Så nu vet ni det kvinnor gör en tafskontroll de som *GILLAR tafsandet har alltså stora paket där fram och är inte fjolliga och är inte bögar. Enkelt va, så har vi ännu ett fucking fack att stoppa in folk i. För det vet ni väl redan att alla kvinnor i kort kjol vill bli påsatta… eller?

Allvarligt talat, det är sorgligt när kvinnor tar efter dåliga ”manliga” beteenden.

Jag bajsar aldrig!

Att det är fult med könshår, att unga människor rakar sig lite här och där och till och med  bleker anus, det har de till och med visat på TV som om det vore normalt. Det är en helt ny värld som tonåringar ställs inför vad gäller kraven på deras kroppar, men vad jag vet så är de skapta som förr och ändå så verkar anus bara ha en fuktion... nämligen den sexuella... ja för bajsar det gör inte vissa.

Problemet är att främst tjejer "aldrig" bajsar, eller visst så klart att de gör det men inte hos pojkvännen eller när de är i skolan, nä då håller de sig. Varför, för att det är snuskig att bajsa? Jag bara undrar? Det är ju inte så att de ska bajsa med öppen dörr och jag tror inte att någon förväntar sig rosendoft efter ett toabesök. Vilken snevriden bild av våra kroppar, det har till och med gått så långt att en skola i Sverige vill ”hjälpa till” och har fixat musik vid toaletterna för att (främst tjejerna) ska kunna våga skita. Är det normalt att göra så, att med musiken vid toaletterna indirekt säga:

Ja vi håller med det är fult att bajsa, fult att gå på toa över huvud taget om man inte bara ska sminka sig, fixa håret och parfymera den hårfria felfria kroppen.

Jag fattar inte varför skolan angriper problemet på det sättet, de borde hellre ta upp en jäkla-lång-diskussion om HUR vi ser på våra kroppar idag och ifrågasätta vilka förväntningar man har från omvärlden. I sexualkunskapen verkar det som vi även behöver införa normal-kropps-kunskap.

Så till rektorn på skolan, skit på dig!

Trött på att hjälpa offer

Jag arbetar med personer i behov av stöd, de  är beviljade att komma till mig och få hjälp. Jag gillar verkligen människor, är förundrad över den mångfalld vi människor har. Våra bakgrunder och hur vi tar oss an livet och hur vi KAN ta oss an livet är helt olika. Jag ska stötta och vägleda och det gör jag gärna och bra, men ibland är det med en underbyggd irretation, jag erkänner.

 

Vissa människor tycker så förbannat synd om sig själva, de har hamnat i "vi och dom" mentaliteten istället för att ta tag i vad de kan göra för att ändra sin situation. De skyller på samhället och på allt som de inte känner igen eller vågar lära känna, det är helt enkelt alla andras fel. De lever med tycka-synd-om-capen hängande över sina axlar dygnet runt. Där hänger den och flaxar och vägrar byta riktning, för det är ju så i deras värld att de redan "vet" att det är samhällets/de andras fel.

Ibland vill jag bara ruska om dem, speciellt när det kommer kommentarer om vissa folkslag/grupper eller när de påstår sig veta saker som de egentligen inte har en aning om. Jag erkänner jag HATAR antaganden om andra. Men som professionell måste jag ta andra vägar, jag får inte skrika MEN VA FAN SKÄRP TILL DIG… DU ÄGER DITT LIV, DINA TANKAR OCH DIN FÖRÄNDRING, JAG ÄR BARA ETT HJÄLPMEDEL FATTAR DU INTE DET?

Uppfostrings regler för moderna själar

En strid ström av nya böcker ges ut om hur och varför man ska uppfostra sina barn på ett visst sätt. Hör föräldrar prata om en ny bok som heter "FEM GÅNGER MER KÄRLEK"

Beskrivning (från Adlibris bokhandel):
Fem gånger mer kärlek, eller med andra ord: att ge sina bara fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet som tjat, tillsägelser och gränssättning är ett förhållningssätt som ger stor utdelning! Den här boken visar hur man som förälder gör detta. Det är en handfast och konkret guide med väl förankrad forskning i ryggen och ett pedagogiskt upplägg med både exempel och övningar.
Principerna kommer från KBT, och bygger på tilllämpad forskning om föräldraskap. Bokens kapitel utgår från olika teman på vanliga problem som de flesta föräldrar upplevt. Därefter följer övningar som steg för steg ger dig som förälder en ny färdighet och insikt.

Jag har inte läst boken och jag kommer inte att göra det heller, jag är bara rädd för att den ger mig ångest och ännu mera föräldrar-dåligt-samvete... det har jag redan så att det räcker. Det är redan kört, jag har inte några plutte små barn längre, det är redan kört jag hade inte boken från början jag kan inte ändra eller vrida klockan tillbaka. Men va fan... jag har tillämpat en annan metod som är väldigt väl beprövad nämligen... tada... det sunda bondförnuftet, det har hittills funkat bra om jag får säga det själv. Visst kan jag erkänna har jag ballat ur fullkomligt och både kastat saker, skrikit och tag tag i mina barn för hårt, kallat dem jäkla ungar osv...

Jag skäms för det men jag tänker inte tillämpa KBT övningar här hemma, för jag förstår inte varför vi föräldrar inte litar till vår egen förmåga. NÄ vi ska alltså agå kurser för att bli föräldrar något som folk blivit i alla århundraden. Jag sägar inte att man ibland behöver hjälp med en specifik sak, absolut och då ska man söka hjälp. Jag har gjort det och det är inget jag skäms över, tvärt om jag brukar berätta det för andra föräldrar som brukar reagera med lättnad att jag anförtro dem. Ensam förälder är inte alltid stark, så är det vi behöver förståelse och goda råd från annat håll ibland.

Jag är absolut INTE fullkomlig det är ingen, men jag inser att jag duger för jag har fina ungar och jag hoppas att de kommer att uppskatta hela deras barndom även om det studvis varit en berg och dahlbana, ja för så ser livet ut. Så vad menar jag med det sunda bondförnuftet - att lita på sig själv på känslan och att också inse att man inte är perfekt, när jag kastat saker ja då har jag ballat ur totalt och då erkänner jag det.

Det viktigaste är för mig att kunna tala om för mina barn att nu var jag urflippad, be om deras förlåtelse för att jag blev så jäkla förbannad och skrek. Min teori är ínte vetenskapligt bevisad men den bygger på många års föräldrarskap till en hög av olika slags barn. Nämligen - mina barn vet att jag är juste, snäll, kärleksfull och att jag bryr mig väldigt mycket om dem. När jag ballar ur, vet de att det är tillfälligt, en liten del av hela det livet vi har gemensamt, de dagar som är mindre bra är färre än de bra dagar vi delar.

Så länge de vet att jag är en bra förälder i de flesta fall, som de kan lita på så tror jag också att de förstår att man ibland inte orkar vara superpedagogen. De ballar ju själva ur ibland och då kan jag faktist låta dem göra det, det är helt okej att tappa humöret så länge det inte sker hela tiden. Klart som fan att vi tröttnar på varandra ibland det är inte så konstigt, vi har inte valt varandra men vi älskar varnadra ändå så mycket att det är helt galet.

De finaste som finns är barnen och de som står mig närmast kan också göra mig tokig, älskade ungar jag tror att ni faktiskt förstår, ibland undervärderar vi småfolket. Så länge jag ber om förlåtesle och har en öppen dialog och FÖRKLARAR så funkar det, det är min teori och bara tiden kan säga om jag har rätt eller fel. Det är en jäkla skilland på att ha en förälder som HELA TIDEN ballar ur, som har ett destruktivt förhållande till livet, en sådan förälder kan INGEN lita på.

Men en normal förälder kan barnen lita på, en förälder som GER massor av kärlek och ibland ballar ur... för så ser livet ut.

Flytta från lingontuvan

Nya undersökningar visar att de som är längst ifrån arbetsmarknaden inte är de som bor i Rosengård eller andra invandrartäta områden. De som har svårast att fått jobb idag är de som bor mindre samhällen där det knappt bor en ändå invandrare det är också fler killar/män än tjejer/kvinnor. Fler tjejer/kvinnor studerar, flyttar och ser sig om i världen.

Med den facit i hand ser jag plötsligt hur vita manliga slynglar fastnar i bittra kvarter. I små samhällen där helg-fyllan är det man ser fram emot och en tur runt korvmojjen. Ja nu kom mina fördomar fram och iakttagelser.

Det kanske är dags för dessa killar/män att vidgar sina vyer... för det är lätt att bitterheten odlas i samma takt som arbetslösheten och med dem fördomarna och instängdheten. vi och dom mentaliteten gror ide små svenne-samhällena...
Samma sorts personer skyller inte bara på "de andra" utan även på Arbetsförmedlingen och samhället i stort... men vad gör de för att ändra och förändras själva?... Inte ett skit för förändringen skrämmer samma skit ur dem.

Jag har flera exempel där man förväntar sig att få utan att ge eller äns försöka... det är för mig märkligt. Nä lyft blicken från fyllan på lingontuvan och fundera vad du kan göra åt din situation.

Räddad av bussen

Tystnad så ett pip ett sms från en ficka. Vi är många som väntar på bussen som vanligt efter en arbetsdag. Vi känner igen varandra samma "gäng" samma tid... samma väntan... på samma buss...det är tyst. Vi kollar våra mobiler men inte på varandra. Vi står där en kvart av våra liv men ingen umgås idag heller.

Då får jag ett sånt där inre infall... jag brukar få sådana när jag bara vill skrika rakt ut eller åtminstonde prata m någon... bara bryta mönstret... men så hinner jag tänka att jag förmodligen inte kommer med bussen då utan snarare psyk-taxi till annan destination.

Det är tur att bussen kommer den räddar mig, jag kryper in i värmen i bussen sätter mig och det är tyst... ett pip från någons ficka igen... annars tyst... Jag åker hem utan att höja rösten eller ta kontakt... Jag sitter tyst i värmen i bussen...

Jag vill ta kontakt och delge av min dag. Tänk om jag bara hade gjort det så där rakt ut:
- MIN DAG HAR VARIT HELT OKEJ... HUR VAR DIN?

Undrar vilka svar jag hade fått?

Villkorad kärlek

Vi pratar ofta om att ge våra barn villkorslös kärlek, men hand i hand med detta ska gränser sättas och konsekvenser vara givna. Det är inte lätt, vissa dagar är man en bra förälder och andra dagar en riktigt usel. Det viktigaste i den villkorslösa kärleken är att barnen vet även de usla dagarna att det är tillfälligt. Är man inte en förälder som ständigt sviker så är man en vanlig förälder som ibland inte orkar och säger fel saker. Har man en grund i sitt sätt mot sitt barn som är bra förstår också barnet att de usla dagarna är ett undantag istället för en regel. Det vet däremot inte barnet som växer upp i en orolig miljö med exempelvis misshandel, för det barnet är de villkorslösa, trygga och kärleksfulla dagarna färre.

Men vad är då villkorad kärlek, kanske mycket vanligare än man tror? Tänker direkt på alla sportande barn som har föräldrar som backar upp genom att skjutsa, heja på och ge tips. Den villkorade kärleken kan endast ges om barnet presterar bra, om det är en motprestation som föräldern har förväntat sig. Ett vilkor, de enda villkoret för att få kärleken är att vinna, villkorad kärlek ges efter prestation på topp. Beröm och bekräftelse ges endast när man lyckats, inte annars.

Blir ett sådant barn självupptaget, ja troligtvis, blir ett sådan barn sund i sitt förhållande till andra barn, nej inte alltid det blir oftast en attityd av överlägsenhet. En tävling där vinst är det som räknas för att få stå högst upp på bekräftelsepallen och få kärlek och uppskattning från föräldern. Det här är ett fenomen som inte bara är bland sport utan bland barn/föräldrar som endast kräver en motprestation och den ska vara av högsta kvalité jämt och ständigt. Att leva med den pressen kräver disciplin och att inte misslyckas, gör du det är du inte värt något.

Det är kanske lättare att upptäcka en missbruks familj där droger och våld förekommer, men den själsliga misshandeln sätter även den djupa spår. Når barnet aldrig elitnivå så ses det som ett misslyckande, vilka individer blir dessa barn i samhället?

Eftersökes - manlig protest!

Till alla män som lever med kvinnor - protestera – när era gemensamma inkomster drabbas när kvinnor tjänar mindre än om ni hade levt med en man i samma position. 

Till alla män som har fruar, döttrar och kvinnor i er bekantskapskrets – protestera – när våldet mot kvinnor visar sig i form av slag, hot, sexuella övergrepp och död. 

Vi måste kämpa tillsammans, alla män som är justa, visa er och – protestera!

Du som säger att feministerna bara är ett pack bittra kvinnor, skulle du också säga att Mandela inte hade något med de svartas kamp i Sydafrika att göra? Tyck vad du vill om feministernas kamp, men är du kvinna så ta samtidigt inte något för givet av det du faktiskt har idag. Tyck vad du vill, men ha fortfarande i beaktande att några måste skrika högre än andra för att det ska leda till en förändring för just oss alla.

Verkligheten 2013 är den att fler kvinnor är högutbildade än män, men i vilka positioner styr de? Verkligheten 2013 är att det finns bittra män vars hat mot kvinnor visar sig både via näthat, misshandel och i västa fall död även här i Sverige det så kallade "världens mest jämställda land".

Enligt brottsstatistik från Brottsförebyggande rådet dödas i genomsnitt 20 kvinnor varje år av en närstående i Sverige. 

Så mycket bättre

Raggmunk, pasta, så mycket bättre - på TV, en madrass på golvet, tomt vinglas, trött familj, skriver ner några rader, i upp och ner gångar, i glädje, sorg, bekymmer, kärlek och arbete. Vem bryr sig om uppäten raggmunk, om godis som inte borde ätits och om disk som för en gång skull diskats. Finns säkert dagböcker som är så mycket mer intressanta där någon levt ett spännande liv, eller inte... för vardag, helg och vardag igen det har vi ju alla. Kanske kan små detaljer och tankar om livet vara lika intressanta i en vanlig familj, vad nu vanlig är? Att fånga stunden är nog det svåraste som finns oavsett om du reser jorden runt så kanske du inte har nuet med dig i bagaget.

Omvänd rasism

Man pratar ofta om rasism i formen av de som flyttat in i landet och utsätts, det kan vara svårt att definiera skillnaden mellan rasism och fördomar. Man kan bara konstatera en sak att det förekommer inom alla grupper, det har hänt att utlandsfödda tagit för givet att jag är på ett visst vis bara för att jag är svensk. När deras fördomar om mig som svensk inte stämt in blir jag glatt välkomen in in gänget. Jag har fått höra:
- Du är inte som de andra svenskarna.
Då ska jag buga och bocka och tacka, eller... men jag blir bara bekymrad för det betyder ju att personen bestämt att alla andra svenskar är på ett visst sätt.

Jag hatar verkligen den rasism som utlandsfödda utsätts för. Men det finns rasism inom alla grupper, det är lätt att glömma. I de invandrartäta områdena finns det rasism, i svenne kvarteret finns det rasism och rasismen kan ta sig olika skepnader - men fördomar och rasism är alltid just vad det är ett sätt att kategorisera som är mycket inskränkande, farligt och trist hur det än visar sig.

Tredje gången gillt?

En dag slog det mig, jag har varit nära döden tre gånger och jag är inte speciellt gammal. Första tillfället är jag tonåring och vill bara dö, jag vill inte leva jag står där med tabletterna i handen och sväljer, vaknar yr och inser att jag lever. Jag visste någonstanns att det var för lite tabletter, jag ville kanske inte dö men jag ville ha hjälp att leva, att visa desperation och längtan efter döden var ett sätt att försöka få hjälp, en hjälp som jag aldrig fick. Jag har dubbla familjer mina föräldrar har börjat om och med bonusföräldrar och halvsyskon är jag den äldsta den som fått klara mig själv, när jag behövt dubbel backup från mina dubbla famljer har ingen backup funnits.

Andra gången har jag egen familj, vi åker bil tillsammans jag min partner och våra små barn vi är nära att dö i en bilolycka. Dagarna efteråt är svåra, vi blir inte skadade vi klarar oss och vi överlever men bara tanken på vad som var så nära att hända gjorde mig sömnlös och orolig lång tid framöver.

Så är jag där nu igen, står här med hälsan i handen på läkarna jag måste ta fajten, få dem att ta mig på allvar. De hittar fel på mig och konstaterar att något inte är som det ska, men de ser inte helheten. Tänk så många gånger man pratat med läkare som aldrig frågat om den psykiska biten, som om det inte hängde ihop, det är märkligt.

Jag vet att min barndom påverkat min hälsa idag, men nu är det försent att ändra troligtvis har jag en kronisksjukdom som jag får leva med, frågan är om jag får rätt hjälp eller om jag igen ska orka slåss för det? Det är märkligt jag har fått en sjukdom som jag ska LEVA med skrev jag precis när jag egentligen är rädd för att dö av just samma orsak.

Allt man ska och det man orkar

Jag ska arbeta, var en bra förälder, en god vän och träna. Allt detta ska jag göra bra och pedagogiskt, inte flippa ur eller tappa besinningen, utan lungt och sansat i en ordnad ordning. Men jag orkar inte något så inget blir av och allt raseras, eller gör det det? Jag kanske inte behöver göra allt, för när kroppen säger ifrån kan jag inte vara allt det där som jag "ska" jag kan bara var det jag orkar.

Jag försöker vara en bra förälder, en god vän och sköta mitt arbete. Träna gör jag inte mer än de promenader jag får till och från jobbet, jag hatar att laga mat men jag gör det för att vi ska äta, det samma gäller städning, det är stökigt nästan jämt, jag orkar inte alltid umgås med andra, jag väljer att dra mig undan. Det är okej att välja att dra sig undan så länge man väljer det själv, att ge till sin familj och sen inte orka mer, det är faktiskt okej att bara vara på helgen utan massa måsten.

Ofta får man frågan, vad ska du göra på helgen?
Kollegorna berättar om allt de ska göra, facebook spottar ut bilder med god mat, dryck och trevliga stunder. Jag ligger på soffan, glor på TV och umgås med min familj, jag har klarat av en arbetsvecka och orkar inget mer.

Det är faktiskt okej att inte orka, att bara vara kan just vara det bästa för dig och mig just nu.

Föräldraskapet

Mitt barn går på mellanstadiet och är en bestämd person, vill inte ha vinterskor vill inte ha termobyxor och är inte mitt enda barn. Jag har gett upp, ibland skäms jag för att jag inte tagit fajten. Skäms för att barnet går till skolan i för tunna skor och för dåliga överdragsbyxor och utan vantar, vad ska alla andra tycka?

Det ingen vet eller ser är orsaken bakom, barnet vägrar och jag är trött och orkeslös, fyra par vantar är borttappade, termobrallorna är utslitna och barnet vägrar använda andra än regnbyxliknande överdragsbyxor. Skona är modell gympaskor med foder, barnet vägrar annat. Så har halva vintern gått, jag har gett upp men jag skäms.

Varför låter jag barnet bestämma, varför ger jag upp det är verkligen inte likt mig, men det är av olika orsaker, jag är trött orkeslös och barnet har en vilja av stål och ett humör som gör att huset skakar i vredesutbrott. Barnet är det sötaste och goaste som finns men också den mest arga ibland en älskling som jag tappat greppet om.

Så en dag kommer barnet hem från en fridluftsdag, är genomblöt i skona, genomblöt om hela benen och fryser. Efter den dagen har barnet bra termobyxor och bra vinterskor på sig. Ett barn som vi brydde oss om, det var inte ett barn som inte hade det som behövdes utan ett barn som tyvärr bara ändrade sig genom att själv inse, den genomblöta frusna vägen. Våra barn är så olika det är både charmen och svårigheten.

När utsidan räknas

Jag fattar verkligen INTE hur man kan påstå att ”DE är si eller så” det mest intressanta i mitt liv/arbete är just när folk INTE är så som det kan tyckas vara vid första intrycket. Att ge en människa tid att berätta och sen inse hur många sidor var och en har.

Jag får ständigt arbeta med mitt eget ”grupperande” fast jag vet rent logiskt att det inom en grupp finns en rad variationer och det är ju just det som är det fantastiska. Att utvecklas som människa är för mig att INSE mina tillkorta kommanden och att ständigt arbeta med det. Bland det häftigaste som finns är ju att inse hur mångfacitterade vi alla är!

Det krävs mer än ett utseende för att lära känna en människa, det är en knepig värld vi lever i och risken är att vi tappar bort människan inuti. Utsidan är det som visas upp runt omkring oss hela tiden, tappar vi bort insidan mer idag än förr?

Äcklig, osmaklig och ohyggienisk

De orden kom som ett ramaskri ur välplolerade strupar när stjärnor som Julia Roberts visade upp sina orakade armhålor. Ja för antingen hade hon glömt eller så sket hon i att raka sig? Där stod hon på catwalken med hår i armhålorna. Modellmagasinen retuscherar bort sådana "misstag" det gick så långt att man i sin iver att retuschera en känd modells mage så glömde man sätta tillbaka naveln.

Idag låg jag länge i bassängen där jag simtränar tittade på de andra och konstaterade all hår-frihet själv har jag vinterpälsen på och tycker att världen har viktigare saker att skriva om än hårborttagning och analblekningar.

Låt drömmen bli sann

Idéerna är samlade i hög som en trave tidningar. Många bra idéer som jag vill dela men hur? När ska jag hinna... hur ska jag få någon att lyssna och tro på  mina idéer? Vilken väg ska jag ta, det pratas om att man ska starta eget, tro på sina ideer och satsa. Entreprenörsandan duggar tätt i Sverige idag, redan på gymnasiet ska vi lära oss starta företag, men jag undrar vilka som driver sina ideer vidare. Finns det någon skillnad eller kan alla förverkliga sina drömmar?

I media ser vi de lyckade människorna, miljonärerna har fått ett uppsving och tar massa mediatid de som har miljonkonton och säger sig har byggt från grunden. Alla kan, säger de, ALLA KAN... men jag har svårt att tro på det budskapet, för vi har ju olika förutsättningar, kontakter och ekonomi från början.

Jag satsade en gång, det slutade illa, jag satsade på det som jag trodde var ett säkert kort, med dem jag kände, dem jag litade på som vände mig ryggen när det började blåsa. Ska jag satsa igen så gör jag det själv, jag har lärt mig mycket men jag vet fortfarande inte hur jag ska börja.

Bakom inlägget

Vi stötte på varandra på lunchen och satte oss på en lunchrestaurang i stan. Det var länge sen vi sågs eller jag kanske ska säga det var länge sen vi sågs *irl...

Så nu skulle förlorad tid tas igen och en uppdatering av vad som hänt skulle summeras. Problemet var bara att allt som sas visste vi redan om allt gick att läsa i varandras bloggar och på facebook. Så där satt vi och lyssnade på varandra och jag tänkte det där vet jag redan.

Plötslig blev det där mötet så betydelselöst. För några år sen hade ett plötsligt möte och en spontan lunch varit så mycket mer intressant. Nu insåg jag att vi hängt ut våra liv i våra bloggar och på facebook det enda som var kvar var att låssas som om vi inte visste något om varandra.


*In real life (som man skriver på facebook)

Allt har fler sidor än två

Media i all ära men man blir bestört och ledsen när vissa yrkeskategorier bara får negativkritik när man inte ger nyanser. Jag har arbetat med människor i alla år mestadels inom äldreomsorg på olika platser vissa bättre och andra sämre. Men jag har aldrig stött på den misär som beskrivs i media och då har jag varit på de flesta ställen runt om i en medelstor stad. Jag skulle säga att det tvärtom är bättre idag på vissa sätt än för 20 år sen.

Tänket är annorlunda idag anställer man specialutbildad personal som trivselvärdar, dvs de ska ta hand om aktiviteter och det där lilla extra för de som bor på hemmet. Vi har fler och fler vårdhundar och det i sin tur ökar välbefinnandet och minskar användning av medicin.

Vi har visserligen för lite personal ibland trots arbetslöshet vilket enligt mig beror mycket på allt negativt som skrivits. Vi behöver mer personal inom vården men motståndet att söka sig till sektorn är stort. Det är många som behöver arbetslivserfarenhet eller är arbetslösa men vägrar söka sig till vården trots att det finns jobb utan att man behöver utbildning.

Jag har vänner inom andra yrken vissa upplever samma sak, en vän som arbetar på arbetsförmedlingen brukar hellre säga att hon arbetar administrativt än som handläggare för arbetsförmedlingen. Hon förklarade att det blir en jobbig stämning om hon säger sanningen på exempelvis en fest. Folk vet bara vad de hört inte vad jag gör brukar hon säga.

Fucking suecos

Jag hör ofta åsikter om hur invandrare i Sveriges inte kommer in i samhället att de håller sig utanför. Då brukar jag fråga hur utlandssvenskarna gör?
Oftast möts jag av ett stor frågetecken, vadå de aklimatiserar väl sig. Klart att svenskarna tar seden dit se kommer... eller...?
Nä faktiskt inte på alla ställen i Fuengirola i Spanien kan man ofta likställa svenskar med utanförskap. Barnen går i svenskaskolan som är omringad av en hög mur de lär sig inte spanska ordentligt. De svenska ungsomarna har dåligt rykte på stan och deras föräldrar har dålig koll på läget för de kan ju inte heller spanska.
Ett svensk-kollektivt har byggts upp där man kan leva vid sidan om det spanska samhället.
SÅ... vad var det nu vi sa om invandrarna i vårt land?

Att söka hela livet

Min vän är en sökare, med det menar jag en person som alltid letat efter ett sammanhang att tillhöra, först i form av ett tidigt äktenskap som trasades sönder av destruktiva mönster. Nästa ”resa” i sitt sökande skedde i formen av en församling som om man googlar på den går under benämningen sekt. Där var min vän i över 20 år som medlem och hade på många sätt ett sammanhang i form av vänner och jobb inom församlingen. Inom församlingen bad man till samma gud, uttalade samma längtan och förhoppningar om vad gud skulle göra för att de skulle bli lyckliga.

Man hade tät kontakt med varandra och bodde i samma kvarter, barnen lekte med varandra och alla hade någon som såg till dem. Men frågan är på vilket sätt man ”såg till varandra” var det ett fritt liv? Var det så gud ville att de skulle leva? Det fanns en tydlig hierarki och en underordning att hålla sig till uppdelat efter kön, status och position inom församlingen alla visste sin plats och man ifråga satte inte de budskap som basunerades ut av de som var överst, det var deras sätt att ”se till varandra, rå om varandra”.

Min vän var tilltrasad sedan barndomen i församlingen fanns tröst och en tydlig utstakad väg att följa en varm gemenskap där man umgicks. Man undvek konflikter och frös ut de som ifrågasatte, men min väns barn växte upp och blev nyfikna på livet utanför, en dag blev de också ifrågasatta vad de höll på med. Då hände något som inte varit möjligt förr, min vän ifrågasatte det förhör som barnen utsattes för.

Idag över 20 år senare möter jag en familj med en gudstro, men de står utanför församlingen en ångest finns hos min vän för alla förlorade år då hon inte fick tänka själv, men fick bara tänka i grupp. Jag å andra sidan ser en strak person som stod upp för sina barn, som lyckas bryta ett långt mönster och som idag lever ett helt annat liv. Fortfarande är gud en viktig del men idag får de själva välja hur och på vilket sätt deras tro ska påverka, de är fria att välja och att tänka och värdera det som de läser, ser och pratar om.

Jag vägrar se den svaga personen i min vän, jag ser den starka som stod upp mot en församling och valde sin och sina barns egna värld. Förmodligen fanns styrkan där hela tiden, men den fick aldrig lysa igenom. Blir man satt i ett fack så är det svårt att ifrågasätta, blir man inordnad i en roll så är det svårt att tro att man är eller kan något annat.

Jag tror att alla söker mer eller mindre, för mig är det livsviktigt att få ha mina tankar ifred och att få lyssna och värdera det jag upplever och söka själv. Ingen annan bestämmer och väljer ut vad som ska ingå i mitt liv, men skillnaden är att jag alltid fått den kunskapen min vän fick kämpa för att få den.

Jag aldrig träffat någon "sådan"

När man är ny på ett arbete så bildar man sig medvetet och omedvetet ett intryck av första mötet. På min nya arbetsplats ser de flesta rätt lika ut det är kostym och dräckt som gäller och vi är svennar hela bunten.
Jag är nyast och ser saker och ting lite annorlunda än de flesta andra som arbetat på företaget under många år. Det är i nuläget ett växande företag som behöver nyanställa, det betyder nya konstellationer kommer att skapas.

Vid en lunch sitter vi ett gäng och diskuterar samhällets nya öppenhet vad gäller bland annat homosexuella. Min ena kollega säger:
- Jag har aldrig träffat någon "sådan".
Kollegan visar med fingrarna i luften att sådan betyder en homosexuell.

Jag tittar förvånande runt omkring mig och alla andra vid lunchbordet nickar. Jag funderar och sen frågar jag vad de menar?

Jag sitter ju där nyanställd och homosexuell, tror de att det ska synas på mig och att de på fullaste allvar aldrig träffat någon förrut?

Vad tror de... skulle jag ha sagt det i samband med att vi pratade anställning och lön. Jag kanske borde ha skrivit det i mitt CV? Nä... jag skulle inte tro det. De har just träffat och fått en kollega som är en sådan där "sådan" och vi finns överallt tro mig.

Under samma tak

I en dokumentär följer jag en familjs uppgång och fall det handlar om ekonomiska nedgångar. En börs som faller och dollarlån som dras tillbaka när bubblan spricker. Där sitter den märkestäckta frun i sina svindyra möbler i ett hus på flera hundra kvadrat.
Hon är chockad för de kan inte ha kvar alla anställda i huset som skötte städning och alla barn. De kan inte flytta till ett ännu större hus som de planerat. Mannen/patriarken som är 30 år äldre tappar fotfästet och beundran från alla unga skönheter. Utan pengar är han bara en gamla gubbe men han har kvar sin unga fru som han uttrycker är som att ha ett extra barn.

Mitt i allt focus på de superrika som tänkt bli ännu rikare och ha mer saker mer trofeer, där finns de hembiträden som uppfostrat alla barnen och städat alla kvadratmeter.De som är kvar och fortsätter jobba. Det tragiska är att de inte träffat sina egna familjer under alla år de ser inte sina barn växa upp. De skickar hem det som de tjänar och den rika fruns silikontuttar kostar säkerligen mer än ett hembiträdes årslön. De tröstar sig med att frun och herrens barn är som deras. De gråter när de inte arbetar och längtar hem men vet att deras lön är livlinan för dem i hemlandet.

Alla bor de under samma tak men helt olika liv och helt olika förutsättningar. När de rika bekymrar sig över hur "få" miljoner de kommer ha kvar så undrar hembiträdena hur deras barn har det på andra sidan jorden hur stora har de blivit och ska de någonsin ses igen?

Fredags ångest

Ok nu ska man skriva *AW i sin status! Det betyder *afterwork man ska alltså ut och festa med dem man arbetar med. Man ska på fyllan hylla varandra som aldrig förr. För de som står utanför arbetsmarknaden sorry ni får hitta andra att AWa med. Kan vara rätt patetiskt att man helt plötsligt är bästa vänner ryggdunkarna haglar "vi" känslan är viktigt men finns den på arbetstid eller bara med ett glas vin?

Bokstavsbarn

Idag vet vi mer om hjärnan än tidigare dokumentären den "den plastiska hjärnan" visar på ett nytt sätt att tänka kring hur hjärnan kan tränas och hur man kan leda om signaler. Ändå ser jag inte tillämpningen av kunskapen i skolan, rätta mig om jag har fel? Den vetenskap som bedrivs de avhandlingar som skrivs baseras på hur långt man kommit med tillämpningen i skolor i andra länder.

Ibland får jag en känsla av att mina barn sitter i samma skolbänk som jag själv satt i en gång. Skillnaden är att vi idag har namn på olika beteenden och medicin men fortfarande ingen hjärnträning.

I kassörskans gömmor

I mitt kvarter har minilivs en kassörska som alltid hejar glatt men ser så trist ut, en sådan där grå tant som man inte kommer ihåg. Hon har alltid arbetat i mitt kvarter och hon känns som en del av inredningen i livsmedelsbutiken. Det är en kaffedrickande 9-5 jobbandes tant med ett utseende som inte säger något.
Så en dag är det något som är annorlunda ialla fall när jag ska betala mina två liter mjölk och ta kvittot så tittar hon plötsligt upp på mig på ett annorlunda sätt. Hon påpekar vad som står på min tröja: ADVENTURE (äventyr)

Är du en äventyrare? Frågqr hon. Jag blir paff av att hon tilltalar mig något annat än hej och tack.
- Jaa, svarar jag förvånad.
- Så spännande, va har du varit på för äventyr?
- Nja jag har mest drömt om att resa och göra massa spännande saker, en gång var jag på safari.
- Jag har rest massor, säger tanten.

Hon börjar berätta om äventyr och ger mig adressen till hennes reseblogg.

Jag går hem och läser om hur hon seglat från Sverige till Sydamerika, bott hos indianer, vandringar på Afrikas savann och mycket mer.
Dagen efter går jag till minilivs även om jag egentligen inte behövde något. Plockar åt mig ett paket jos och går fram till kassan, där sitter hon som vanligt men jag har en helt annan syn när jag ser henne. Det är inte samma trista kassörska, nu ser jag detaljer som jag inte sett förrut. Ett leende sprider sig över mitt ansikte, jag inser vilka härliga historier som kan gömmas i en liten tant på ett minilivs. Hon leer när hon ser mig och säger hej fast på ett annat sätt, i fortsättningen pratar vi varje gång det inte är kö vid kassan. Tillslut är vi vänner på Facebook och delar bilder och tips på äventyr, den tanten hade både hoppat fallskärm och dykt i korallrev, hon dök fortfarande och planerade nästa äventyr. Hur hon hamnade på minilivs har jag glömt att fråga, för vi har för mycket annat att prata om.

I kassörskans gömmor fanns härliga historier att lyssna till, vilken tur att jag hade den där tröjan just den dagen annars hade jag aldrig sett personen bakom den minilivs-tanten.

På "rätt" sida

Under många år bodde jag där man skulle, i ett villakvarter på lunga gatan, jag hade verkligen kämpat för att bo just där på ”rätt sida om stan”. Villa priserna var på topp jag hade ett stort fint hus, sambo, barn, bra jobb och aktiviteter till helgen. Jag kom från en annan bakgrund än den jag hade strävat efter och flyttat till, uppvuxen i det som andra kallade gettot, där på "fel sida om stan” där höghusen trängdes och barnen sprang mellan gårdarna. Jag skulle aldrig tillbaka dit, jag hade lyckats att bryta mönstret och leva ett annat liv.

Åren gick i det tysta villakvarteret, en sommar fick vi förfrågan om att ta emot en kollega genom mitt arbete, kollegan var från Brasilien man pratade svenska efter en lägre tids arbete på kontoret i Sverige. Vi tackade ja och gjorde i ordning ett rum i vår stora villa. Vi som älskade att resa såg vår chans att kunna etablera en bra kontakt och planera en resa till Brasilien så småningom. Min brasilianska kollega kom, flyttade in i rummet och vi började så smått lära känna varandra. Efter några kvällar kom min kollega in i köket och såg fundersam ut.

- Varför ville du bo just här? Frågade min kollega.
- Vad menar du? Sa jag.
- Här är så tyst, man kan tro att kvarteret är öde.
- Men det är ju därför vi flyttat hit, det är lugnt och skönt.
- Men är det kul då?
- Vadå kul, det är tryggt och ett fint område, du skulle bara ana hur många som önskar att de hade råd att bo här.
- Förklara, jag förstår inte har man pengar som du så har man råd att bo vart som helst, så varför bor du här?

Jag orkade verkligen inte ge mig in i en diskussion, det var väl själklart att man väljer att bo där det är lugnt, jag hade äntligen uppnått mitt mål, nu fick jag det kastat i ansiktet som om det var ett misslyckande. Ja, visst det kändes ibland som att jag var en outsider, men det handlade ju om att smälta in, visst fick jag en tankeställare,  jag kände ju egentligen ingen i vårt kvarter. Alla hade sitt, sin gräsklippare, sin trimmer, sin bil det var igen som egentligen behövde låna något eller dela någon
med varandra. Dagen efter tänkte jag på vårt samtal samtidigt som jag drog vår gräsklippare upp
ner för på den ansade tomten.








Bestämde mig för att ta bilen med barnen och åka till andra sidan, de hade inte varit där i mina
gamla kvarter. Vi körde dit sent på eftermiddagen, det grillades på gården folk var samlade i
mitten av kvarteret i den enda solplätten som inte skymdes av höghusen. Gick mot gården och där
stod flera av mina gamla vänner. Stora leenden lyste upp mot mig och barnen, sen bröt kaoset ut,
ett hjärtligt kaos.

Den ena gliringen efter den andra, kramar, handskakningar, leenden och så fler gliringar. Mina barn såg förvånade ut, det var inte vana att bli omringade av folk som ville kramas, ta i hand och som pratade högt. Men det var mina kvarter, det var här jag hade ramlat skrapat upp knäna och gråtit i grannens famn när mamma var på jobbet, det var jag hade lekt med mina vänner tills mamma vrålade att nu måste du komma in och lägga dig.
Vi stannade hela kvällen, det blev sent och barnen började bli trötta. Mina vänner skrattade och drog den ena historian efter den andra, vi åt i omgångar då fler och fler anslöt från kvarteret. Det var dags att åka hem, barnen somnade i bilen medans jag sa hej då och vi ses snart igen. Det var tyst när jag körde in i vårt villakvarter som jag kämpat så mycket för att flytta till, barnen sov. Alla dagar jag spenderat med att längta dit, alla renoveringar senare.

Bar in barnen och satte mig på trappan utanför, det var tyst och tomt ute på gatorna, jag skulle aldrig mer sträva bort från något som var en uppsatt norm. Jag skulle sträva mot det som mitt sinne ville och sluta bry mig så mycket om rätt och fel i folkmun, stå upp för den jag var. Den sommaren ställdes all villa idyll på sin kant och höghusen fulla av liv blev det hem jag kände till, det som var den verkliga tryggheten där jag kände att det fanns all hjälp att få om något skulle hända.

 

Första dagen - det här är vi!

Hej!

Välkomna till vår blogg, här kommer vi att skriva om vardag, skratt och allvar och det där lilla extra. Vi har valt att kalla oss i VÅRA KVARTER, för det är smått och stort det som händer runt omkring oss som vi vill berätta om. Vi som skriver har helt olika bakgrund men en gemensam sak, vi är politiskt och religiöst obundna - vi är nyfikna på världen runt omkring oss på våra medmänniskor och beskriver oss hellre som världsmedborgare än en nationalitet. Vi hoppas att läsningen ska tilltala många då ämnena kan vara av helt olika sort. 

Imorgon startar vi!

En blogg om allt möjligt av alla möjliga, historier berättade för oss och av oss!