Trött på att hjälpa offer

Jag arbetar med personer i behov av stöd, de  är beviljade att komma till mig och få hjälp. Jag gillar verkligen människor, är förundrad över den mångfalld vi människor har. Våra bakgrunder och hur vi tar oss an livet och hur vi KAN ta oss an livet är helt olika. Jag ska stötta och vägleda och det gör jag gärna och bra, men ibland är det med en underbyggd irretation, jag erkänner.

 

Vissa människor tycker så förbannat synd om sig själva, de har hamnat i "vi och dom" mentaliteten istället för att ta tag i vad de kan göra för att ändra sin situation. De skyller på samhället och på allt som de inte känner igen eller vågar lära känna, det är helt enkelt alla andras fel. De lever med tycka-synd-om-capen hängande över sina axlar dygnet runt. Där hänger den och flaxar och vägrar byta riktning, för det är ju så i deras värld att de redan "vet" att det är samhällets/de andras fel.

Ibland vill jag bara ruska om dem, speciellt när det kommer kommentarer om vissa folkslag/grupper eller när de påstår sig veta saker som de egentligen inte har en aning om. Jag erkänner jag HATAR antaganden om andra. Men som professionell måste jag ta andra vägar, jag får inte skrika MEN VA FAN SKÄRP TILL DIG… DU ÄGER DITT LIV, DINA TANKAR OCH DIN FÖRÄNDRING, JAG ÄR BARA ETT HJÄLPMEDEL FATTAR DU INTE DET?