En strid ström av nya böcker ges ut om hur och varför man ska uppfostra sina barn på ett visst sätt. Hör föräldrar prata om en ny bok som heter "FEM GÅNGER MER KÄRLEK"
Beskrivning (från Adlibris bokhandel):
Fem gånger mer kärlek, eller med andra ord: att ge sina bara fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet som tjat, tillsägelser och gränssättning är ett förhållningssätt som ger stor utdelning! Den här boken visar hur man som förälder gör detta. Det är en handfast och konkret guide med väl förankrad forskning i ryggen och ett pedagogiskt upplägg med både exempel och övningar.
Principerna kommer från KBT, och bygger på tilllämpad forskning om föräldraskap. Bokens kapitel utgår från olika teman på vanliga problem som de flesta föräldrar upplevt. Därefter följer övningar som steg för steg ger dig som förälder en ny färdighet och insikt.
Jag har inte läst boken och jag kommer inte att göra det heller, jag är bara rädd för att den ger mig ångest och ännu mera föräldrar-dåligt-samvete... det har jag redan så att det räcker. Det är redan kört, jag har inte några plutte små barn längre, det är redan kört jag hade inte boken från början jag kan inte ändra eller vrida klockan tillbaka. Men va fan... jag har tillämpat en annan metod som är väldigt väl beprövad nämligen... tada... det sunda bondförnuftet, det har hittills funkat bra om jag får säga det själv. Visst kan jag erkänna har jag ballat ur fullkomligt och både kastat saker, skrikit och tag tag i mina barn för hårt, kallat dem jäkla ungar osv...
Jag skäms för det men jag tänker inte tillämpa KBT övningar här hemma, för jag förstår inte varför vi föräldrar inte litar till vår egen förmåga. NÄ vi ska alltså agå kurser för att bli föräldrar något som folk blivit i alla århundraden. Jag sägar inte att man ibland behöver hjälp med en specifik sak, absolut och då ska man söka hjälp. Jag har gjort det och det är inget jag skäms över, tvärt om jag brukar berätta det för andra föräldrar som brukar reagera med lättnad att jag anförtro dem. Ensam förälder är inte alltid stark, så är det vi behöver förståelse och goda råd från annat håll ibland.
Jag är absolut INTE fullkomlig det är ingen, men jag inser att jag duger för jag har fina ungar och jag hoppas att de kommer att uppskatta hela deras barndom även om det studvis varit en berg och dahlbana, ja för så ser livet ut. Så vad menar jag med det sunda bondförnuftet - att lita på sig själv på känslan och att också inse att man inte är perfekt, när jag kastat saker ja då har jag ballat ur totalt och då erkänner jag det.
Det viktigaste är för mig att kunna tala om för mina barn att nu var jag urflippad, be om deras förlåtelse för att jag blev så jäkla förbannad och skrek. Min teori är ínte vetenskapligt bevisad men den bygger på många års föräldrarskap till en hög av olika slags barn. Nämligen - mina barn vet att jag är juste, snäll, kärleksfull och att jag bryr mig väldigt mycket om dem. När jag ballar ur, vet de att det är tillfälligt, en liten del av hela det livet vi har gemensamt, de dagar som är mindre bra är färre än de bra dagar vi delar.
Så länge de vet att jag är en bra förälder i de flesta fall, som de kan lita på så tror jag också att de förstår att man ibland inte orkar vara superpedagogen. De ballar ju själva ur ibland och då kan jag faktist låta dem göra det, det är helt okej att tappa humöret så länge det inte sker hela tiden. Klart som fan att vi tröttnar på varandra ibland det är inte så konstigt, vi har inte valt varandra men vi älskar varnadra ändå så mycket att det är helt galet.
De finaste som finns är barnen och de som står mig närmast kan också göra mig tokig, älskade ungar jag tror att ni faktiskt förstår, ibland undervärderar vi småfolket. Så länge jag ber om förlåtesle och har en öppen dialog och FÖRKLARAR så funkar det, det är min teori och bara tiden kan säga om jag har rätt eller fel. Det är en jäkla skilland på att ha en förälder som HELA TIDEN ballar ur, som har ett destruktivt förhållande till livet, en sådan förälder kan INGEN lita på.
Men en normal förälder kan barnen lita på, en förälder som GER massor av kärlek och ibland ballar ur... för så ser livet ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar