Äcklig, osmaklig och ohyggienisk

De orden kom som ett ramaskri ur välplolerade strupar när stjärnor som Julia Roberts visade upp sina orakade armhålor. Ja för antingen hade hon glömt eller så sket hon i att raka sig? Där stod hon på catwalken med hår i armhålorna. Modellmagasinen retuscherar bort sådana "misstag" det gick så långt att man i sin iver att retuschera en känd modells mage så glömde man sätta tillbaka naveln.

Idag låg jag länge i bassängen där jag simtränar tittade på de andra och konstaterade all hår-frihet själv har jag vinterpälsen på och tycker att världen har viktigare saker att skriva om än hårborttagning och analblekningar.

Låt drömmen bli sann

Idéerna är samlade i hög som en trave tidningar. Många bra idéer som jag vill dela men hur? När ska jag hinna... hur ska jag få någon att lyssna och tro på  mina idéer? Vilken väg ska jag ta, det pratas om att man ska starta eget, tro på sina ideer och satsa. Entreprenörsandan duggar tätt i Sverige idag, redan på gymnasiet ska vi lära oss starta företag, men jag undrar vilka som driver sina ideer vidare. Finns det någon skillnad eller kan alla förverkliga sina drömmar?

I media ser vi de lyckade människorna, miljonärerna har fått ett uppsving och tar massa mediatid de som har miljonkonton och säger sig har byggt från grunden. Alla kan, säger de, ALLA KAN... men jag har svårt att tro på det budskapet, för vi har ju olika förutsättningar, kontakter och ekonomi från början.

Jag satsade en gång, det slutade illa, jag satsade på det som jag trodde var ett säkert kort, med dem jag kände, dem jag litade på som vände mig ryggen när det började blåsa. Ska jag satsa igen så gör jag det själv, jag har lärt mig mycket men jag vet fortfarande inte hur jag ska börja.

Bakom inlägget

Vi stötte på varandra på lunchen och satte oss på en lunchrestaurang i stan. Det var länge sen vi sågs eller jag kanske ska säga det var länge sen vi sågs *irl...

Så nu skulle förlorad tid tas igen och en uppdatering av vad som hänt skulle summeras. Problemet var bara att allt som sas visste vi redan om allt gick att läsa i varandras bloggar och på facebook. Så där satt vi och lyssnade på varandra och jag tänkte det där vet jag redan.

Plötslig blev det där mötet så betydelselöst. För några år sen hade ett plötsligt möte och en spontan lunch varit så mycket mer intressant. Nu insåg jag att vi hängt ut våra liv i våra bloggar och på facebook det enda som var kvar var att låssas som om vi inte visste något om varandra.


*In real life (som man skriver på facebook)

Allt har fler sidor än två

Media i all ära men man blir bestört och ledsen när vissa yrkeskategorier bara får negativkritik när man inte ger nyanser. Jag har arbetat med människor i alla år mestadels inom äldreomsorg på olika platser vissa bättre och andra sämre. Men jag har aldrig stött på den misär som beskrivs i media och då har jag varit på de flesta ställen runt om i en medelstor stad. Jag skulle säga att det tvärtom är bättre idag på vissa sätt än för 20 år sen.

Tänket är annorlunda idag anställer man specialutbildad personal som trivselvärdar, dvs de ska ta hand om aktiviteter och det där lilla extra för de som bor på hemmet. Vi har fler och fler vårdhundar och det i sin tur ökar välbefinnandet och minskar användning av medicin.

Vi har visserligen för lite personal ibland trots arbetslöshet vilket enligt mig beror mycket på allt negativt som skrivits. Vi behöver mer personal inom vården men motståndet att söka sig till sektorn är stort. Det är många som behöver arbetslivserfarenhet eller är arbetslösa men vägrar söka sig till vården trots att det finns jobb utan att man behöver utbildning.

Jag har vänner inom andra yrken vissa upplever samma sak, en vän som arbetar på arbetsförmedlingen brukar hellre säga att hon arbetar administrativt än som handläggare för arbetsförmedlingen. Hon förklarade att det blir en jobbig stämning om hon säger sanningen på exempelvis en fest. Folk vet bara vad de hört inte vad jag gör brukar hon säga.

Fucking suecos

Jag hör ofta åsikter om hur invandrare i Sveriges inte kommer in i samhället att de håller sig utanför. Då brukar jag fråga hur utlandssvenskarna gör?
Oftast möts jag av ett stor frågetecken, vadå de aklimatiserar väl sig. Klart att svenskarna tar seden dit se kommer... eller...?
Nä faktiskt inte på alla ställen i Fuengirola i Spanien kan man ofta likställa svenskar med utanförskap. Barnen går i svenskaskolan som är omringad av en hög mur de lär sig inte spanska ordentligt. De svenska ungsomarna har dåligt rykte på stan och deras föräldrar har dålig koll på läget för de kan ju inte heller spanska.
Ett svensk-kollektivt har byggts upp där man kan leva vid sidan om det spanska samhället.
SÅ... vad var det nu vi sa om invandrarna i vårt land?

Att söka hela livet

Min vän är en sökare, med det menar jag en person som alltid letat efter ett sammanhang att tillhöra, först i form av ett tidigt äktenskap som trasades sönder av destruktiva mönster. Nästa ”resa” i sitt sökande skedde i formen av en församling som om man googlar på den går under benämningen sekt. Där var min vän i över 20 år som medlem och hade på många sätt ett sammanhang i form av vänner och jobb inom församlingen. Inom församlingen bad man till samma gud, uttalade samma längtan och förhoppningar om vad gud skulle göra för att de skulle bli lyckliga.

Man hade tät kontakt med varandra och bodde i samma kvarter, barnen lekte med varandra och alla hade någon som såg till dem. Men frågan är på vilket sätt man ”såg till varandra” var det ett fritt liv? Var det så gud ville att de skulle leva? Det fanns en tydlig hierarki och en underordning att hålla sig till uppdelat efter kön, status och position inom församlingen alla visste sin plats och man ifråga satte inte de budskap som basunerades ut av de som var överst, det var deras sätt att ”se till varandra, rå om varandra”.

Min vän var tilltrasad sedan barndomen i församlingen fanns tröst och en tydlig utstakad väg att följa en varm gemenskap där man umgicks. Man undvek konflikter och frös ut de som ifrågasatte, men min väns barn växte upp och blev nyfikna på livet utanför, en dag blev de också ifrågasatta vad de höll på med. Då hände något som inte varit möjligt förr, min vän ifrågasatte det förhör som barnen utsattes för.

Idag över 20 år senare möter jag en familj med en gudstro, men de står utanför församlingen en ångest finns hos min vän för alla förlorade år då hon inte fick tänka själv, men fick bara tänka i grupp. Jag å andra sidan ser en strak person som stod upp för sina barn, som lyckas bryta ett långt mönster och som idag lever ett helt annat liv. Fortfarande är gud en viktig del men idag får de själva välja hur och på vilket sätt deras tro ska påverka, de är fria att välja och att tänka och värdera det som de läser, ser och pratar om.

Jag vägrar se den svaga personen i min vän, jag ser den starka som stod upp mot en församling och valde sin och sina barns egna värld. Förmodligen fanns styrkan där hela tiden, men den fick aldrig lysa igenom. Blir man satt i ett fack så är det svårt att ifrågasätta, blir man inordnad i en roll så är det svårt att tro att man är eller kan något annat.

Jag tror att alla söker mer eller mindre, för mig är det livsviktigt att få ha mina tankar ifred och att få lyssna och värdera det jag upplever och söka själv. Ingen annan bestämmer och väljer ut vad som ska ingå i mitt liv, men skillnaden är att jag alltid fått den kunskapen min vän fick kämpa för att få den.

Jag aldrig träffat någon "sådan"

När man är ny på ett arbete så bildar man sig medvetet och omedvetet ett intryck av första mötet. På min nya arbetsplats ser de flesta rätt lika ut det är kostym och dräckt som gäller och vi är svennar hela bunten.
Jag är nyast och ser saker och ting lite annorlunda än de flesta andra som arbetat på företaget under många år. Det är i nuläget ett växande företag som behöver nyanställa, det betyder nya konstellationer kommer att skapas.

Vid en lunch sitter vi ett gäng och diskuterar samhällets nya öppenhet vad gäller bland annat homosexuella. Min ena kollega säger:
- Jag har aldrig träffat någon "sådan".
Kollegan visar med fingrarna i luften att sådan betyder en homosexuell.

Jag tittar förvånande runt omkring mig och alla andra vid lunchbordet nickar. Jag funderar och sen frågar jag vad de menar?

Jag sitter ju där nyanställd och homosexuell, tror de att det ska synas på mig och att de på fullaste allvar aldrig träffat någon förrut?

Vad tror de... skulle jag ha sagt det i samband med att vi pratade anställning och lön. Jag kanske borde ha skrivit det i mitt CV? Nä... jag skulle inte tro det. De har just träffat och fått en kollega som är en sådan där "sådan" och vi finns överallt tro mig.

Under samma tak

I en dokumentär följer jag en familjs uppgång och fall det handlar om ekonomiska nedgångar. En börs som faller och dollarlån som dras tillbaka när bubblan spricker. Där sitter den märkestäckta frun i sina svindyra möbler i ett hus på flera hundra kvadrat.
Hon är chockad för de kan inte ha kvar alla anställda i huset som skötte städning och alla barn. De kan inte flytta till ett ännu större hus som de planerat. Mannen/patriarken som är 30 år äldre tappar fotfästet och beundran från alla unga skönheter. Utan pengar är han bara en gamla gubbe men han har kvar sin unga fru som han uttrycker är som att ha ett extra barn.

Mitt i allt focus på de superrika som tänkt bli ännu rikare och ha mer saker mer trofeer, där finns de hembiträden som uppfostrat alla barnen och städat alla kvadratmeter.De som är kvar och fortsätter jobba. Det tragiska är att de inte träffat sina egna familjer under alla år de ser inte sina barn växa upp. De skickar hem det som de tjänar och den rika fruns silikontuttar kostar säkerligen mer än ett hembiträdes årslön. De tröstar sig med att frun och herrens barn är som deras. De gråter när de inte arbetar och längtar hem men vet att deras lön är livlinan för dem i hemlandet.

Alla bor de under samma tak men helt olika liv och helt olika förutsättningar. När de rika bekymrar sig över hur "få" miljoner de kommer ha kvar så undrar hembiträdena hur deras barn har det på andra sidan jorden hur stora har de blivit och ska de någonsin ses igen?

Fredags ångest

Ok nu ska man skriva *AW i sin status! Det betyder *afterwork man ska alltså ut och festa med dem man arbetar med. Man ska på fyllan hylla varandra som aldrig förr. För de som står utanför arbetsmarknaden sorry ni får hitta andra att AWa med. Kan vara rätt patetiskt att man helt plötsligt är bästa vänner ryggdunkarna haglar "vi" känslan är viktigt men finns den på arbetstid eller bara med ett glas vin?

Bokstavsbarn

Idag vet vi mer om hjärnan än tidigare dokumentären den "den plastiska hjärnan" visar på ett nytt sätt att tänka kring hur hjärnan kan tränas och hur man kan leda om signaler. Ändå ser jag inte tillämpningen av kunskapen i skolan, rätta mig om jag har fel? Den vetenskap som bedrivs de avhandlingar som skrivs baseras på hur långt man kommit med tillämpningen i skolor i andra länder.

Ibland får jag en känsla av att mina barn sitter i samma skolbänk som jag själv satt i en gång. Skillnaden är att vi idag har namn på olika beteenden och medicin men fortfarande ingen hjärnträning.

I kassörskans gömmor

I mitt kvarter har minilivs en kassörska som alltid hejar glatt men ser så trist ut, en sådan där grå tant som man inte kommer ihåg. Hon har alltid arbetat i mitt kvarter och hon känns som en del av inredningen i livsmedelsbutiken. Det är en kaffedrickande 9-5 jobbandes tant med ett utseende som inte säger något.
Så en dag är det något som är annorlunda ialla fall när jag ska betala mina två liter mjölk och ta kvittot så tittar hon plötsligt upp på mig på ett annorlunda sätt. Hon påpekar vad som står på min tröja: ADVENTURE (äventyr)

Är du en äventyrare? Frågqr hon. Jag blir paff av att hon tilltalar mig något annat än hej och tack.
- Jaa, svarar jag förvånad.
- Så spännande, va har du varit på för äventyr?
- Nja jag har mest drömt om att resa och göra massa spännande saker, en gång var jag på safari.
- Jag har rest massor, säger tanten.

Hon börjar berätta om äventyr och ger mig adressen till hennes reseblogg.

Jag går hem och läser om hur hon seglat från Sverige till Sydamerika, bott hos indianer, vandringar på Afrikas savann och mycket mer.
Dagen efter går jag till minilivs även om jag egentligen inte behövde något. Plockar åt mig ett paket jos och går fram till kassan, där sitter hon som vanligt men jag har en helt annan syn när jag ser henne. Det är inte samma trista kassörska, nu ser jag detaljer som jag inte sett förrut. Ett leende sprider sig över mitt ansikte, jag inser vilka härliga historier som kan gömmas i en liten tant på ett minilivs. Hon leer när hon ser mig och säger hej fast på ett annat sätt, i fortsättningen pratar vi varje gång det inte är kö vid kassan. Tillslut är vi vänner på Facebook och delar bilder och tips på äventyr, den tanten hade både hoppat fallskärm och dykt i korallrev, hon dök fortfarande och planerade nästa äventyr. Hur hon hamnade på minilivs har jag glömt att fråga, för vi har för mycket annat att prata om.

I kassörskans gömmor fanns härliga historier att lyssna till, vilken tur att jag hade den där tröjan just den dagen annars hade jag aldrig sett personen bakom den minilivs-tanten.

På "rätt" sida

Under många år bodde jag där man skulle, i ett villakvarter på lunga gatan, jag hade verkligen kämpat för att bo just där på ”rätt sida om stan”. Villa priserna var på topp jag hade ett stort fint hus, sambo, barn, bra jobb och aktiviteter till helgen. Jag kom från en annan bakgrund än den jag hade strävat efter och flyttat till, uppvuxen i det som andra kallade gettot, där på "fel sida om stan” där höghusen trängdes och barnen sprang mellan gårdarna. Jag skulle aldrig tillbaka dit, jag hade lyckats att bryta mönstret och leva ett annat liv.

Åren gick i det tysta villakvarteret, en sommar fick vi förfrågan om att ta emot en kollega genom mitt arbete, kollegan var från Brasilien man pratade svenska efter en lägre tids arbete på kontoret i Sverige. Vi tackade ja och gjorde i ordning ett rum i vår stora villa. Vi som älskade att resa såg vår chans att kunna etablera en bra kontakt och planera en resa till Brasilien så småningom. Min brasilianska kollega kom, flyttade in i rummet och vi började så smått lära känna varandra. Efter några kvällar kom min kollega in i köket och såg fundersam ut.

- Varför ville du bo just här? Frågade min kollega.
- Vad menar du? Sa jag.
- Här är så tyst, man kan tro att kvarteret är öde.
- Men det är ju därför vi flyttat hit, det är lugnt och skönt.
- Men är det kul då?
- Vadå kul, det är tryggt och ett fint område, du skulle bara ana hur många som önskar att de hade råd att bo här.
- Förklara, jag förstår inte har man pengar som du så har man råd att bo vart som helst, så varför bor du här?

Jag orkade verkligen inte ge mig in i en diskussion, det var väl själklart att man väljer att bo där det är lugnt, jag hade äntligen uppnått mitt mål, nu fick jag det kastat i ansiktet som om det var ett misslyckande. Ja, visst det kändes ibland som att jag var en outsider, men det handlade ju om att smälta in, visst fick jag en tankeställare,  jag kände ju egentligen ingen i vårt kvarter. Alla hade sitt, sin gräsklippare, sin trimmer, sin bil det var igen som egentligen behövde låna något eller dela någon
med varandra. Dagen efter tänkte jag på vårt samtal samtidigt som jag drog vår gräsklippare upp
ner för på den ansade tomten.








Bestämde mig för att ta bilen med barnen och åka till andra sidan, de hade inte varit där i mina
gamla kvarter. Vi körde dit sent på eftermiddagen, det grillades på gården folk var samlade i
mitten av kvarteret i den enda solplätten som inte skymdes av höghusen. Gick mot gården och där
stod flera av mina gamla vänner. Stora leenden lyste upp mot mig och barnen, sen bröt kaoset ut,
ett hjärtligt kaos.

Den ena gliringen efter den andra, kramar, handskakningar, leenden och så fler gliringar. Mina barn såg förvånade ut, det var inte vana att bli omringade av folk som ville kramas, ta i hand och som pratade högt. Men det var mina kvarter, det var här jag hade ramlat skrapat upp knäna och gråtit i grannens famn när mamma var på jobbet, det var jag hade lekt med mina vänner tills mamma vrålade att nu måste du komma in och lägga dig.
Vi stannade hela kvällen, det blev sent och barnen började bli trötta. Mina vänner skrattade och drog den ena historian efter den andra, vi åt i omgångar då fler och fler anslöt från kvarteret. Det var dags att åka hem, barnen somnade i bilen medans jag sa hej då och vi ses snart igen. Det var tyst när jag körde in i vårt villakvarter som jag kämpat så mycket för att flytta till, barnen sov. Alla dagar jag spenderat med att längta dit, alla renoveringar senare.

Bar in barnen och satte mig på trappan utanför, det var tyst och tomt ute på gatorna, jag skulle aldrig mer sträva bort från något som var en uppsatt norm. Jag skulle sträva mot det som mitt sinne ville och sluta bry mig så mycket om rätt och fel i folkmun, stå upp för den jag var. Den sommaren ställdes all villa idyll på sin kant och höghusen fulla av liv blev det hem jag kände till, det som var den verkliga tryggheten där jag kände att det fanns all hjälp att få om något skulle hända.

 

Första dagen - det här är vi!

Hej!

Välkomna till vår blogg, här kommer vi att skriva om vardag, skratt och allvar och det där lilla extra. Vi har valt att kalla oss i VÅRA KVARTER, för det är smått och stort det som händer runt omkring oss som vi vill berätta om. Vi som skriver har helt olika bakgrund men en gemensam sak, vi är politiskt och religiöst obundna - vi är nyfikna på världen runt omkring oss på våra medmänniskor och beskriver oss hellre som världsmedborgare än en nationalitet. Vi hoppas att läsningen ska tilltala många då ämnena kan vara av helt olika sort. 

Imorgon startar vi!

En blogg om allt möjligt av alla möjliga, historier berättade för oss och av oss!