I en dokumentär följer jag en familjs uppgång och fall det handlar om ekonomiska nedgångar. En börs som faller och dollarlån som dras tillbaka när bubblan spricker. Där sitter den märkestäckta frun i sina svindyra möbler i ett hus på flera hundra kvadrat.
Hon är chockad för de kan inte ha kvar alla anställda i huset som skötte städning och alla barn. De kan inte flytta till ett ännu större hus som de planerat. Mannen/patriarken som är 30 år äldre tappar fotfästet och beundran från alla unga skönheter. Utan pengar är han bara en gamla gubbe men han har kvar sin unga fru som han uttrycker är som att ha ett extra barn.
Mitt i allt focus på de superrika som tänkt bli ännu rikare och ha mer saker mer trofeer, där finns de hembiträden som uppfostrat alla barnen och städat alla kvadratmeter.De som är kvar och fortsätter jobba. Det tragiska är att de inte träffat sina egna familjer under alla år de ser inte sina barn växa upp. De skickar hem det som de tjänar och den rika fruns silikontuttar kostar säkerligen mer än ett hembiträdes årslön. De tröstar sig med att frun och herrens barn är som deras. De gråter när de inte arbetar och längtar hem men vet att deras lön är livlinan för dem i hemlandet.
Alla bor de under samma tak men helt olika liv och helt olika förutsättningar. När de rika bekymrar sig över hur "få" miljoner de kommer ha kvar så undrar hembiträdena hur deras barn har det på andra sidan jorden hur stora har de blivit och ska de någonsin ses igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar