På "rätt" sida

Under många år bodde jag där man skulle, i ett villakvarter på lunga gatan, jag hade verkligen kämpat för att bo just där på ”rätt sida om stan”. Villa priserna var på topp jag hade ett stort fint hus, sambo, barn, bra jobb och aktiviteter till helgen. Jag kom från en annan bakgrund än den jag hade strävat efter och flyttat till, uppvuxen i det som andra kallade gettot, där på "fel sida om stan” där höghusen trängdes och barnen sprang mellan gårdarna. Jag skulle aldrig tillbaka dit, jag hade lyckats att bryta mönstret och leva ett annat liv.

Åren gick i det tysta villakvarteret, en sommar fick vi förfrågan om att ta emot en kollega genom mitt arbete, kollegan var från Brasilien man pratade svenska efter en lägre tids arbete på kontoret i Sverige. Vi tackade ja och gjorde i ordning ett rum i vår stora villa. Vi som älskade att resa såg vår chans att kunna etablera en bra kontakt och planera en resa till Brasilien så småningom. Min brasilianska kollega kom, flyttade in i rummet och vi började så smått lära känna varandra. Efter några kvällar kom min kollega in i köket och såg fundersam ut.

- Varför ville du bo just här? Frågade min kollega.
- Vad menar du? Sa jag.
- Här är så tyst, man kan tro att kvarteret är öde.
- Men det är ju därför vi flyttat hit, det är lugnt och skönt.
- Men är det kul då?
- Vadå kul, det är tryggt och ett fint område, du skulle bara ana hur många som önskar att de hade råd att bo här.
- Förklara, jag förstår inte har man pengar som du så har man råd att bo vart som helst, så varför bor du här?

Jag orkade verkligen inte ge mig in i en diskussion, det var väl själklart att man väljer att bo där det är lugnt, jag hade äntligen uppnått mitt mål, nu fick jag det kastat i ansiktet som om det var ett misslyckande. Ja, visst det kändes ibland som att jag var en outsider, men det handlade ju om att smälta in, visst fick jag en tankeställare,  jag kände ju egentligen ingen i vårt kvarter. Alla hade sitt, sin gräsklippare, sin trimmer, sin bil det var igen som egentligen behövde låna något eller dela någon
med varandra. Dagen efter tänkte jag på vårt samtal samtidigt som jag drog vår gräsklippare upp
ner för på den ansade tomten.








Bestämde mig för att ta bilen med barnen och åka till andra sidan, de hade inte varit där i mina
gamla kvarter. Vi körde dit sent på eftermiddagen, det grillades på gården folk var samlade i
mitten av kvarteret i den enda solplätten som inte skymdes av höghusen. Gick mot gården och där
stod flera av mina gamla vänner. Stora leenden lyste upp mot mig och barnen, sen bröt kaoset ut,
ett hjärtligt kaos.

Den ena gliringen efter den andra, kramar, handskakningar, leenden och så fler gliringar. Mina barn såg förvånade ut, det var inte vana att bli omringade av folk som ville kramas, ta i hand och som pratade högt. Men det var mina kvarter, det var här jag hade ramlat skrapat upp knäna och gråtit i grannens famn när mamma var på jobbet, det var jag hade lekt med mina vänner tills mamma vrålade att nu måste du komma in och lägga dig.
Vi stannade hela kvällen, det blev sent och barnen började bli trötta. Mina vänner skrattade och drog den ena historian efter den andra, vi åt i omgångar då fler och fler anslöt från kvarteret. Det var dags att åka hem, barnen somnade i bilen medans jag sa hej då och vi ses snart igen. Det var tyst när jag körde in i vårt villakvarter som jag kämpat så mycket för att flytta till, barnen sov. Alla dagar jag spenderat med att längta dit, alla renoveringar senare.

Bar in barnen och satte mig på trappan utanför, det var tyst och tomt ute på gatorna, jag skulle aldrig mer sträva bort från något som var en uppsatt norm. Jag skulle sträva mot det som mitt sinne ville och sluta bry mig så mycket om rätt och fel i folkmun, stå upp för den jag var. Den sommaren ställdes all villa idyll på sin kant och höghusen fulla av liv blev det hem jag kände till, det som var den verkliga tryggheten där jag kände att det fanns all hjälp att få om något skulle hända.