En dag slog det mig, jag har varit nära döden tre gånger och jag är inte speciellt gammal. Första tillfället är jag tonåring och vill bara dö, jag vill inte leva jag står där med tabletterna i handen och sväljer, vaknar yr och inser att jag lever. Jag visste någonstanns att det var för lite tabletter, jag ville kanske inte dö men jag ville ha hjälp att leva, att visa desperation och längtan efter döden var ett sätt att försöka få hjälp, en hjälp som jag aldrig fick. Jag har dubbla familjer mina föräldrar har börjat om och med bonusföräldrar och halvsyskon är jag den äldsta den som fått klara mig själv, när jag behövt dubbel backup från mina dubbla famljer har ingen backup funnits.
Andra gången har jag egen familj, vi åker bil tillsammans jag min partner och våra små barn vi är nära att dö i en bilolycka. Dagarna efteråt är svåra, vi blir inte skadade vi klarar oss och vi överlever men bara tanken på vad som var så nära att hända gjorde mig sömnlös och orolig lång tid framöver.
Så är jag där nu igen, står här med hälsan i handen på läkarna jag måste ta fajten, få dem att ta mig på allvar. De hittar fel på mig och konstaterar att något inte är som det ska, men de ser inte helheten. Tänk så många gånger man pratat med läkare som aldrig frågat om den psykiska biten, som om det inte hängde ihop, det är märkligt.
Jag vet att min barndom påverkat min hälsa idag, men nu är det försent att ändra troligtvis har jag en kronisksjukdom som jag får leva med, frågan är om jag får rätt hjälp eller om jag igen ska orka slåss för det? Det är märkligt jag har fått en sjukdom som jag ska LEVA med skrev jag precis när jag egentligen är rädd för att dö av just samma orsak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar