Mitt barn går på mellanstadiet och är en bestämd person, vill inte ha vinterskor vill inte ha termobyxor och är inte mitt enda barn. Jag har gett upp, ibland skäms jag för att jag inte tagit fajten. Skäms för att barnet går till skolan i för tunna skor och för dåliga överdragsbyxor och utan vantar, vad ska alla andra tycka?
Det ingen vet eller ser är orsaken bakom, barnet vägrar och jag är trött och orkeslös, fyra par vantar är borttappade, termobrallorna är utslitna och barnet vägrar använda andra än regnbyxliknande överdragsbyxor. Skona är modell gympaskor med foder, barnet vägrar annat. Så har halva vintern gått, jag har gett upp men jag skäms.
Varför låter jag barnet bestämma, varför ger jag upp det är verkligen inte likt mig, men det är av olika orsaker, jag är trött orkeslös och barnet har en vilja av stål och ett humör som gör att huset skakar i vredesutbrott. Barnet är det sötaste och goaste som finns men också den mest arga ibland en älskling som jag tappat greppet om.
Så en dag kommer barnet hem från en fridluftsdag, är genomblöt i skona, genomblöt om hela benen och fryser. Efter den dagen har barnet bra termobyxor och bra vinterskor på sig. Ett barn som vi brydde oss om, det var inte ett barn som inte hade det som behövdes utan ett barn som tyvärr bara ändrade sig genom att själv inse, den genomblöta frusna vägen. Våra barn är så olika det är både charmen och svårigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar