Äcklig, osmaklig och ohyggienisk

De orden kom som ett ramaskri ur välplolerade strupar när stjärnor som Julia Roberts visade upp sina orakade armhålor. Ja för antingen hade hon glömt eller så sket hon i att raka sig? Där stod hon på catwalken med hår i armhålorna. Modellmagasinen retuscherar bort sådana "misstag" det gick så långt att man i sin iver att retuschera en känd modells mage så glömde man sätta tillbaka naveln.

Idag låg jag länge i bassängen där jag simtränar tittade på de andra och konstaterade all hår-frihet själv har jag vinterpälsen på och tycker att världen har viktigare saker att skriva om än hårborttagning och analblekningar.

Låt drömmen bli sann

Idéerna är samlade i hög som en trave tidningar. Många bra idéer som jag vill dela men hur? När ska jag hinna... hur ska jag få någon att lyssna och tro på  mina idéer? Vilken väg ska jag ta, det pratas om att man ska starta eget, tro på sina ideer och satsa. Entreprenörsandan duggar tätt i Sverige idag, redan på gymnasiet ska vi lära oss starta företag, men jag undrar vilka som driver sina ideer vidare. Finns det någon skillnad eller kan alla förverkliga sina drömmar?

I media ser vi de lyckade människorna, miljonärerna har fått ett uppsving och tar massa mediatid de som har miljonkonton och säger sig har byggt från grunden. Alla kan, säger de, ALLA KAN... men jag har svårt att tro på det budskapet, för vi har ju olika förutsättningar, kontakter och ekonomi från början.

Jag satsade en gång, det slutade illa, jag satsade på det som jag trodde var ett säkert kort, med dem jag kände, dem jag litade på som vände mig ryggen när det började blåsa. Ska jag satsa igen så gör jag det själv, jag har lärt mig mycket men jag vet fortfarande inte hur jag ska börja.

Bakom inlägget

Vi stötte på varandra på lunchen och satte oss på en lunchrestaurang i stan. Det var länge sen vi sågs eller jag kanske ska säga det var länge sen vi sågs *irl...

Så nu skulle förlorad tid tas igen och en uppdatering av vad som hänt skulle summeras. Problemet var bara att allt som sas visste vi redan om allt gick att läsa i varandras bloggar och på facebook. Så där satt vi och lyssnade på varandra och jag tänkte det där vet jag redan.

Plötslig blev det där mötet så betydelselöst. För några år sen hade ett plötsligt möte och en spontan lunch varit så mycket mer intressant. Nu insåg jag att vi hängt ut våra liv i våra bloggar och på facebook det enda som var kvar var att låssas som om vi inte visste något om varandra.


*In real life (som man skriver på facebook)

Allt har fler sidor än två

Media i all ära men man blir bestört och ledsen när vissa yrkeskategorier bara får negativkritik när man inte ger nyanser. Jag har arbetat med människor i alla år mestadels inom äldreomsorg på olika platser vissa bättre och andra sämre. Men jag har aldrig stött på den misär som beskrivs i media och då har jag varit på de flesta ställen runt om i en medelstor stad. Jag skulle säga att det tvärtom är bättre idag på vissa sätt än för 20 år sen.

Tänket är annorlunda idag anställer man specialutbildad personal som trivselvärdar, dvs de ska ta hand om aktiviteter och det där lilla extra för de som bor på hemmet. Vi har fler och fler vårdhundar och det i sin tur ökar välbefinnandet och minskar användning av medicin.

Vi har visserligen för lite personal ibland trots arbetslöshet vilket enligt mig beror mycket på allt negativt som skrivits. Vi behöver mer personal inom vården men motståndet att söka sig till sektorn är stort. Det är många som behöver arbetslivserfarenhet eller är arbetslösa men vägrar söka sig till vården trots att det finns jobb utan att man behöver utbildning.

Jag har vänner inom andra yrken vissa upplever samma sak, en vän som arbetar på arbetsförmedlingen brukar hellre säga att hon arbetar administrativt än som handläggare för arbetsförmedlingen. Hon förklarade att det blir en jobbig stämning om hon säger sanningen på exempelvis en fest. Folk vet bara vad de hört inte vad jag gör brukar hon säga.

Fucking suecos

Jag hör ofta åsikter om hur invandrare i Sveriges inte kommer in i samhället att de håller sig utanför. Då brukar jag fråga hur utlandssvenskarna gör?
Oftast möts jag av ett stor frågetecken, vadå de aklimatiserar väl sig. Klart att svenskarna tar seden dit se kommer... eller...?
Nä faktiskt inte på alla ställen i Fuengirola i Spanien kan man ofta likställa svenskar med utanförskap. Barnen går i svenskaskolan som är omringad av en hög mur de lär sig inte spanska ordentligt. De svenska ungsomarna har dåligt rykte på stan och deras föräldrar har dålig koll på läget för de kan ju inte heller spanska.
Ett svensk-kollektivt har byggts upp där man kan leva vid sidan om det spanska samhället.
SÅ... vad var det nu vi sa om invandrarna i vårt land?

Att söka hela livet

Min vän är en sökare, med det menar jag en person som alltid letat efter ett sammanhang att tillhöra, först i form av ett tidigt äktenskap som trasades sönder av destruktiva mönster. Nästa ”resa” i sitt sökande skedde i formen av en församling som om man googlar på den går under benämningen sekt. Där var min vän i över 20 år som medlem och hade på många sätt ett sammanhang i form av vänner och jobb inom församlingen. Inom församlingen bad man till samma gud, uttalade samma längtan och förhoppningar om vad gud skulle göra för att de skulle bli lyckliga.

Man hade tät kontakt med varandra och bodde i samma kvarter, barnen lekte med varandra och alla hade någon som såg till dem. Men frågan är på vilket sätt man ”såg till varandra” var det ett fritt liv? Var det så gud ville att de skulle leva? Det fanns en tydlig hierarki och en underordning att hålla sig till uppdelat efter kön, status och position inom församlingen alla visste sin plats och man ifråga satte inte de budskap som basunerades ut av de som var överst, det var deras sätt att ”se till varandra, rå om varandra”.

Min vän var tilltrasad sedan barndomen i församlingen fanns tröst och en tydlig utstakad väg att följa en varm gemenskap där man umgicks. Man undvek konflikter och frös ut de som ifrågasatte, men min väns barn växte upp och blev nyfikna på livet utanför, en dag blev de också ifrågasatta vad de höll på med. Då hände något som inte varit möjligt förr, min vän ifrågasatte det förhör som barnen utsattes för.

Idag över 20 år senare möter jag en familj med en gudstro, men de står utanför församlingen en ångest finns hos min vän för alla förlorade år då hon inte fick tänka själv, men fick bara tänka i grupp. Jag å andra sidan ser en strak person som stod upp för sina barn, som lyckas bryta ett långt mönster och som idag lever ett helt annat liv. Fortfarande är gud en viktig del men idag får de själva välja hur och på vilket sätt deras tro ska påverka, de är fria att välja och att tänka och värdera det som de läser, ser och pratar om.

Jag vägrar se den svaga personen i min vän, jag ser den starka som stod upp mot en församling och valde sin och sina barns egna värld. Förmodligen fanns styrkan där hela tiden, men den fick aldrig lysa igenom. Blir man satt i ett fack så är det svårt att ifrågasätta, blir man inordnad i en roll så är det svårt att tro att man är eller kan något annat.

Jag tror att alla söker mer eller mindre, för mig är det livsviktigt att få ha mina tankar ifred och att få lyssna och värdera det jag upplever och söka själv. Ingen annan bestämmer och väljer ut vad som ska ingå i mitt liv, men skillnaden är att jag alltid fått den kunskapen min vän fick kämpa för att få den.

Jag aldrig träffat någon "sådan"

När man är ny på ett arbete så bildar man sig medvetet och omedvetet ett intryck av första mötet. På min nya arbetsplats ser de flesta rätt lika ut det är kostym och dräckt som gäller och vi är svennar hela bunten.
Jag är nyast och ser saker och ting lite annorlunda än de flesta andra som arbetat på företaget under många år. Det är i nuläget ett växande företag som behöver nyanställa, det betyder nya konstellationer kommer att skapas.

Vid en lunch sitter vi ett gäng och diskuterar samhällets nya öppenhet vad gäller bland annat homosexuella. Min ena kollega säger:
- Jag har aldrig träffat någon "sådan".
Kollegan visar med fingrarna i luften att sådan betyder en homosexuell.

Jag tittar förvånande runt omkring mig och alla andra vid lunchbordet nickar. Jag funderar och sen frågar jag vad de menar?

Jag sitter ju där nyanställd och homosexuell, tror de att det ska synas på mig och att de på fullaste allvar aldrig träffat någon förrut?

Vad tror de... skulle jag ha sagt det i samband med att vi pratade anställning och lön. Jag kanske borde ha skrivit det i mitt CV? Nä... jag skulle inte tro det. De har just träffat och fått en kollega som är en sådan där "sådan" och vi finns överallt tro mig.